somethings you just have to been trough to know what it's about
fick skjuts av mårten igår kväll, skönt!
sen har jag spenderat min kväll, natt och morgon framför 2 avsnitt av gossip girl, två av one tree hill och 3 av grey's anatomy. hade lite och ta igen nu när tiden varit så hektiskt på sistone.
jag har alltid trott på att visa människor är menade för varandra, vilket jag fortfarande gör. jag tror också att den vi är menad för kan ändras i och med dem förändringa man har under tiden så går.
som chuck och blair menade för varandra, nate and blair inte menade för varandra.
jag pratade med en vän igår, och jag är inte människan som är elak mot någon medvetet och personligen. men jag kände mig elak i det jag sa mot henne, inte för att jag medvetet försökte vara elak utan för att hon nog tolkade det så. inte för att det jag sa var elakt eller grymt överhuvudtaget, utan just för att det inte var det hon ville höra. inte för att det jag sa inte var sant och ärligt, men utan för att ibland kan sanningen såra, den kan vara brutal för det som sägs är sant och man är medveten på insida. men man vill inte inse utan lever med sitt hopp och sin tro, men den självdestruktiva handling man egentligen utför mot sig själv är något man bortser. man klistrar på ett leende inte för någon annan, för vi alla vet utan för att man själv inte vill att det som är ens verklighet faktiskt är sann.
du måste gå vidare tjejen, jag säger det för att jag älskar dig, inte han, jag. jag vill dig gott, jag har aldrig lämnat dig och jag kommer inte göra det. jag har funnits i vått ovh torrt och inte han. Det är tufft, jag vet!
jag själv fick nyligen uppleva att i en väns blogg fåt mitt så kallade kärleksliv blottat, inte för det bra i det utan för att den jag gillade faktiskt inte vill ha mig. det hon sa var sant, ärligt och just brutalt. det var inte sanningen i säg som sårade utan hur hon framförde den. så rått, kallt, främmande och offentligt för att för stunden själv bättra på sin självkänsla, eller vi får ju hoppas det bara var ren djävulskap, (men det är alllt glömt, inte det som detta inlägg handlar om) det hon sa, det var något jag redan visste och om jag kände det. varje kväll när lampan släckts så låg jag med mina frågor, mina tankar och mina känslor. men man går vidare, man vet och man hoppas på att där ute finns det någon annan, om inte en så flera man kommer stöta på, på sin väg. man måste älska sig själv så mycket att man vet att man förtjönar att träffa någon och att man förtjänar att bli kär, galen, lycklig och glad. tills den dagen kommer, för tro mig det gör den, så lever man vidare.
man går i skolan, man jobbar, man pluggar, man sover, man äter, man umgås, man festar, man gör allt man vill och man lever. man ger inte bara upp som du har, du säger inte att du har men jag vet.
jag vill inte lämna ut din kärlek här på något sätt för att vara elak eller på något sätt likna min gratis offentlighet, utan för att jag bryr mig.
det du gör är självdestruktivt och jag är innerligt orolig för dig.
jag tycker om dig, och jag finns här i vått som i torrt, det ska du veta!
men snälla försök, har du försökt så försök igen, hårdare. jag vet det är inte lätt, men det går jag är ett levande bevis på det med några miljarder andra människor.
tills du sjäv är redo att se sanningen med dina ögon, ge upp det som var och ge fan på den framtiden som sker för varje dag som går, så kommer det inte till att gå. du måste vilja och våga för att reslutat ska visa sig.
och känslan i efterhand är befriande, så det är inget dåligt mål att sträva mot.
vi hörs sen tjejen, kram!
