om du lämnade mig nu
söndagar är min värsta dag på veckan, då all ångest kommer upp till utan. inget allvarligt vanligt tonårsångest liksom.
idag har den varit värre än vanligt.
telefonsamtalet.
och senaste timmarna har jag kollat på serien tonårsliv.
jag lider verkligen med dem.
joanna med sina ätstörningar som jag inte alls kan reflektera till men hon vill ju verkligen må bra men kan liksom inte. att leva med den ångesten varje dag, jag är hänförad hur dem ens orkar sig upp ur sängen varje morgon. all cred liksom.
monica och lille felice med deras vardagsproblem
men mest av allt känner jag igen mig hos cecilia och hennes problem med sin fader.
jag gråter sällan över min far och pratar helst inte så mycket om det utan håller det för mig själv och till stunder då jag är ensam med mina tankar.
tror när man är liten så vill man inget annat än att pappa ska leva med mamma och man ska vara den där familjen.
tills man blir gammal nog och inse att det aldrig kommer ske.
min första riktiga insikt kom väl när jag skrev mitt tal till engelskan som ledde mig till tårar inför en hel klass.
många gånger då jag funderar på om jag ska säga något men tror inte det skulle göra någon nytta därför har jag valt att aldrig göra det.
22 år har ju redan gått, har man missat att vara med och forma mig till den jag är idag, gett mig dem grundläggande värderingarna och moralen tycker jag inte man har där och göra som förälder. mer då som åskådare för någon annans verk. i mitt fall min mamma, min övriga familj men till stor del mina vänner.
jag vill kapa alla band, slippa höra lögnerna.
men ändå, någonstans därinne så blir jag påmind om att det är min pappa.
eller förutom att vara mina biologiska pappa och gett mig liv så har han väl inte gett mig så mycket mer än pengar.
inte ens på min student kunna han pallra sig arsle hit och sätta mig framför sig själv.
två systrar som jag delar en far med, har jag knappt träffat.
ibland undrar jag om dem någonsin kommer växa upp och vilja lära känna mig, träffa mig.
här sitter jag med min ångest, undra om han någon? undra om han ibland ångrar dem valen han gjort?
ofta tänker jag på hans död, hur kommer jag att känna?
det finns dem som har det värre brukar jag tänka.
i tonårsliv så har ingen en närvarande pappa.
att det är så tragiskt men ändå så vanligt.
att så många människor lider, precis som jag. många mycket värre än jag.
men som förr, så går nu dagen över till måndag och söndagens ånges är borta med vinden och tårarna är torkade tills nästa gång.
Kommentarer
Trackback
