what if you could wish me away...
kan inte sluta gråta, vet inte vad det är som är så fel. mina hormoner bara kanske?
hade en hemsk förmiddag med att känna mig krasslig och ensam.
på jobbet hade jag den värsta dagen hitills med gråten i halsen så försökte jag var trevlig mot kunderna. tom min favoriitkund frågade direkt vad som var fel, hon såg det på mig. det värsta med mig är att det syns så fort för jag annars har jag ett sånt stort leende på läpparna.
jeffan gav mig tillslut ett leende på läpparna, var faktiskt skönt att jobba med någon som känner till än och har gjort under flera år.
nu har jag vart hemma ett tag, känner mig allmänt dyster bara. kanske för oslo gav så många minnen, jag träffade några såna underbara människor där speciellt några som verkligen fick se mitt riktiga jag, som jag inte får träffa. avståndet ser ju till det. jag har två prov denna vecka, men har inte ens börjat plugga för jag känner mig så krasslig. dålig sömn på grund av för många tankar. stress inför våren och sen det som skedde på jobbet idag.
känner att jag går in i en ny fas, alla har vi rätten och göra det. man måste vara ledsen för att uppskatta tiden då glädjen ligger närmre.
idag hade jag verkligen velat komma hem till någon som förstår mig, lyssnat, gett mig en kram och hållt mig i dens armar tills jag somnade.
istället lägger jag mig nu i min ensamhet med mina tankar och hoppas på en natt med sömn istället för tankar.
when i'm this down, who do i turn to for a hand to get up?
hade en hemsk förmiddag med att känna mig krasslig och ensam.
på jobbet hade jag den värsta dagen hitills med gråten i halsen så försökte jag var trevlig mot kunderna. tom min favoriitkund frågade direkt vad som var fel, hon såg det på mig. det värsta med mig är att det syns så fort för jag annars har jag ett sånt stort leende på läpparna.
jeffan gav mig tillslut ett leende på läpparna, var faktiskt skönt att jobba med någon som känner till än och har gjort under flera år.
nu har jag vart hemma ett tag, känner mig allmänt dyster bara. kanske för oslo gav så många minnen, jag träffade några såna underbara människor där speciellt några som verkligen fick se mitt riktiga jag, som jag inte får träffa. avståndet ser ju till det. jag har två prov denna vecka, men har inte ens börjat plugga för jag känner mig så krasslig. dålig sömn på grund av för många tankar. stress inför våren och sen det som skedde på jobbet idag.
känner att jag går in i en ny fas, alla har vi rätten och göra det. man måste vara ledsen för att uppskatta tiden då glädjen ligger närmre.
idag hade jag verkligen velat komma hem till någon som förstår mig, lyssnat, gett mig en kram och hållt mig i dens armar tills jag somnade.
istället lägger jag mig nu i min ensamhet med mina tankar och hoppas på en natt med sömn istället för tankar.
when i'm this down, who do i turn to for a hand to get up?
Kommentarer
Trackback
